Livet går vidare.

Snart har det mesta i livet återgått till det normala. Till så som det var före sjukdomen. Det syns inte längre utanpå att jag har/haft bröstcancer. Håret är tillbaka och de flesta tror nog att jag klippt en väldigt kort frisyr. Inga andra fysiska symptom syns ju när jag har kläder på kroppen.
Jag är tillbaka på jobbet och det går bättre och bättre. Har fortfarande en hel del att lära men snart så, kan jag nog få lov att räkna mig som en i gänget igen.
De psykiska symptomen finns dock kvar. De lurar där under ytan och bubblar över ibland. Denna okontrollerbara rädslan för att cancern ska komma tillbaka. Att inte ta vara på nuet tillräckligt bra. Jag måste också bli bättre på att ta hand om mig själv och inte köra på tills det blir för mycket. Här hemma tar krafterna oftast slut tidigt när kvällen kommer och jag blir grinig och lättirriterad över småsaker. Jag retar mig på min familj och tycker de inte hjälper till lika mycket som de borde. Fast det gör de ju egentligen..... Och då blir jag ledsen över mig själv sen när morgonen kommer och jag varit åskmolns-sur hela kvällen innan.
Detta måste jag jobba på, det vet jag.....

Ofrivillig extremkort frilla.