Min vän Sofie.

Har somnat in.

Det är så sällan i vuxen ålder man stöter på en vän som man bara klickar med direkt. Så kände jag för Sofie. Vi träffades genom en bröstcancerförening och fattade snabbt tycke för varandra. Vi delade samma värderingar, skrattade åt samma skämt och hade barn i samma ålder. 

Sofie har lämnat ett stort tomrum hos mej. Hon var den som bäst av alla kunde få mig att ta till vara på livet. "Var inte så ängslig Cilla utan LEV" så sa hon ofta då jag berättade om min hypokondri och min ängslan för återfall. Lilla Sofie med sin bröstcancer spridd i hela kroppen. Hon kunde konsten att ta till vara på varje dag. Att inte grubbla för mycket på det som komma skall. 

Jag önskar vi fick leva tillsammans. Vi hade så mycket planer. Såg fram emot våren tillsammans här i stan, alla pub-rundor och grill-kvällar vi planerat att göra då. Både själva och med våra döttrar. Hon skulle ju bara avsluta denna cellgiftsbehandling först sen skulle våren vara vår......

Sofie med livslust i ögonen och sitt härliga leende.