The end.

I mitt huvud har jag skrivit detta inlägget många gånger nu. Vemodigt och jag vet att jag kommer sakna bloggandet, mycket. Men ändå, tiden är inne.
Jag började blogga efter påtryckning ifrån Ricke att skriva en slags dagbok om min cancerresa. För min skull, men allra mest för barnens skull.
Idag är jag "frisk" och bloggen behövs inte mer. Det här sista inlägget är som en slags kärleksförklaring till alla ER som följt mig på min resa, som stöttat och hejat på mig. Ni har fått mig stark och med en tro på någon slags framtid. Även som hårlös, bröstlös, och orkeslös. Stödet från ER var underbart att få känna. Och nu två år senare även som överlevare känner jag mig varm när jag tänker på den tiden och hur mycket jag lärt mig, både om mig själv och vilka som verkligen verkligen är mina vänner.
Alla ni som läst (och ni har varit många många fler än jag någonsin vågat tro), alla ni som kommenterat detta är mitt sätt att säga tack till er allihopa.
Från djupet av mitt hjärta, tack....