Orolig mest hela tiden.

Att det ska vara så förbenat svårt att lämna all oro bakom sig. Så fort jag inget gör så spökar min hjärna med mig. Nätterna är värst. Sover dåligt och drömmer märkliga sjukdomsdrömmar. Hittar symptom på mig själv oxå mest hela tiden. Ont i magen var gång jag äter. Ont i armhålorna. Ont i ärret. Ja faktiskt ont både här och där :-). Känner mig ostabil och väldans nere på grund av att kroppen inte riktigt är med mig. Släpper ju aldrig rädslan om fuckingjeflacancerspöket! Sen det här med att jag ska påbörja nästa behandling om en vecka nu precis. Då är det dax att börja med hormontabletterna som jag ska äta i fem år. Usch JAG VILL INTE!!!! Det räcker nu!!!! Jag ORKAR inte att de tar bort all lust oxå. Måste det bli så tro?