Samtalstid.

Idag var det dax för samtal med kuratorn igen. 45 minuter som är bara mina att mala på..... Känner mig sååå trött på detta nu! Vill inte behöva tänka, andas och vara cancer längre. Men "fuckingjeflacancerspöket" verkar gilla mig för han ger mig ingen ro. Känns som om jag håller på att bli tokig! Som tur var träffade jag "min" onkolog i korriden på sjukhuset och sa just detta till honom "jag tror jag håller på att bli tokig". Det var tydligen väldigt vanligt enligt honom att man känner så efter en sån här cancerresa som jag varit med om. Egentligen har det ju inte gått så lång tid alls.

* Diagnos i februari
* Operation i mars
* Cellgifter i 6 månader med avslut i juli

Och nu är vi inne i slutet av augusti! Ja det kanske inte är så konstigt att man känner sig lite småknäpp.
Först frisk, sen dödligt sjuk och så frisk igen på bara sex-sju månader.