Svårt att vara anhörig.

När jag blev sjuk fick jag många meddelande på min Facebook från ytliga släktingar/vänner som jag inte träffat på många år. Meddelanden som typ den här:

- Hej, hörde du var sjuk
- Ja jag har cancer
- Oj! Är det allvarligt?
- Nej det går nog över till på måndag. Svarade jag inte..... :-)

Många ville plötsligt fika/träffas. Det var jätte-viktigt att träffas. Folk som man aldrig umgåtts med eller hört av tidigare. De menar ju så väl egentligen. De som säger att "läkarna har sååååå många fina preparat numera" "nuförtiden botar de i princip ALLA med BC" Vi pratar dock inte om en liten släng av influensa här! Det är rent ut sagt fruktansvärda behandlingar man ska gå igenom som kan leda till proppar, hjärtsvikt och allsköns skit. Lägg där till ångesten man har för alla jefla biverkningar och återfall. Bland alla andra åkommor. Ibland känns det som att folk tror man tappar håret och sen blir man frisk!

Man ska leva med sin ångest samtidigt som man ska fundera över frågor såsom sjukpeng, små barn, förhållanden, mental trötthet, fysisk trötthet, biverkningar, ensamhet, försäkringskassa, oengagerade vårdgivare och allehanda instanser.

Jag tänker att det är så olika hur man reagerar i dessa situationer. Personligen har jag bara fått styrka när ytliga bekanta slutit upp för mig, velat fika och ge sitt stöd. Lyssnar gärna på mina vänners berättelse om bekanta som haft bröstcancer men som idag mår bra. Det ger mig hopp och jag behövde alla positiva inputer utifrån som jag bara kunde få. Jag har haft ett behov av att prata om min sjukdom både med nära vänner och med ytliga bekanta som velat lyssna. Många gånger har de även sin historia i bakgrunden och det blir ge och ta i diskussionen. Alla bär på något. Personligen har jag knytit många nya relationer under min resa, har förvånats över att så många tänker på mig och velat finnas för mig. Har lärt känna många vänner på ett djupare plan. Men också blivit besviken på en hel del gamla vänner som inte deltagit på något vis.

Jag känner stor tacksamhet för alla de som faktiskt tog sig tid att stötta. Hoppas också få finnas för dem i deras kriser framöver. Hur jag ska bete mig då och vad som är rätt eller fel, återstår att se....