Lite tankar.

Som cancerpatient genomgår man en både en yttre och en inre förändring. Och ingen liten förändring. Man känner sig som en helt annan människa, fast ingen annan riktigt märker det. Vi cancersjuka liksom känner igen varandra. Alla vi som har genomgått en cytostatikabehandling. Tappat håret. Och som börjar få tillbaka det igen. Det där lilla spretet som är precis lika långt över hela huvudet. Man liksom nickar lite igenkännande till varandra. I tyst samförstånd utbyter man tankar som “Jag vet vad du varit med om” "Jag vet vilket mörker du upplevt" “Jag vet vad dina barn genomlevt” Och jag hoppas så jag kan finnas här för någon framöver. Så som alla ni stöttat mig genom denna vår/sommar, den värsta i mitt liv. Om en vecka är jag "fri". Idag kramade jag min sköterska (som går på semester på fredag) och viskade i hennes öra jag hoppas jag slipper se dig mer i mitt liv. Hon kramade mig tillbaka och önskade mig ett varmt lycka till. Samtidigt som jag känner mig som om jag vunnit högsta vinsten gnager det i mig, alla ni som sitter kvar i väntrummet på dagvården. Alla er jag lärt känna. Alla ni som sitter där vecka ut vecka in månad efter månad..... FuckinghelvetesjävlaskitCancer!

Fuck you Cancer!