Så jefla rädd.

Det började igår kväll när håret föll igen. Paniken. Ja man kan säga att "cancerspöket" kom och hälsade på. Rädslan som gör att hela kroppen spänner sig. Tuppskinn. Hjärtklappning. Andningssvårigheter. Synpåverkan. Stress. En fruktansvärd stress. Helt plötsligt från ingenstans var jag igen helt övertygad om att jag ska dö och att jag har cancer i precis hela kroppen. Givetvis var det totalt omöjligt att somna och jag höll Ricke vaken länge med mina hopplösa funderingar och spekulationer.
Fick bli en liten tripp upp till Tving idag och hälsa på en av mina "bröstsystrar" Anette. Hon är alltid så bra på att få mig att våga tro på en framtid. Själv har hon haft påhälsning av FuckingCancer hela tre gånger. Stark tjej!
Ikväll känns det aningens bättre, fast bara aningens....

Min Bebis!