2 Februari 2012

Diagnos.

Har tid hos doktorn på vårdcentralen kl 15.30. Har inte sovit en blund under hela natten. Är vansinnigt rädd och dagen sniglar sig fram. Att en människa har så mycket tårar....
Ricke är med mig och vi sitter i väntrummet. Känslan är helt overklig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Håller Rickes hand jättehårt. Så kommer han då och hämtar oss, läkaren. Dystert blir det i rummet och så säger han det.
"DU HAR CANCER CILLA"
Tårarna rinner och hela rummet gungar. Känslan är helt overklig, drömmer jag? Vad sa han? Ricke undrar och frågar mycket. Är det allvarligt? Läkaren svarar att ja, det är en aggressiv sort. Ni måste förbereda er på snabb operation. De kanske hör av sig redan på måndagen säger han. Ricke bad om lugnande medicin till mig. Jag fick recept på sömntabletter och något lugnande med mig hem. Så ska man då gå hem, till vad. Jag känner svår ångest och totalt mörker. Ska jag dö nu?
Ringer pappa i bilen hem och berättar. Stackars pappa, tänker jag, inte ännu ett cancerbesked, hur ska han orka....
På kvällen väljer vi även att berätta det för barnen. Jag försöker stålsätta mig för att inte bryta ihop fullständigt inför dem. Jag lovar dem att det här ska jag fixa, tillsammans är vi starka. Tomma ord men för dem så viktigt att vi tror på en framtid. Just där och då var jag dock helt övertygad om att jag inom en snar framtid skulle dö.
Jag var i ett chocktillstånd och dagarna var bara fyllda av tårar och ångest. Läkaren hade gett mig beskedet att jag hade en elakartad cancer som dom inte visste hur långt den hade spridit sig. Med dessa ord gick jag och la mig varje kväll i flera veckor. När man drömmer hemska drömmar brukar man säga att man vaknar upp från en mardröm, men jag vaknade till en mardröm varje morgon jag slog upp mina ögon.