Bröstsystrar.

När det var som allra värst någon gång i början av februari när jag precis fått min diagnos letade jag på nätet efter stöd. Jag satt i min soffa hemma dagligen och grät konstant. Mitt liv var totalt mörker och jag såg ingen mening med av vare sig äta eller duscha. Jag skulle ju ändå dö....
Då hittar jag Victoriaföreningens hemsida och en tjej vid namn R som jag börjar maila med. Jag skriver bland annat följande rader "Hur gör man för att hitta vägen till livet igen? Kan ju inte sitta här i dödens väntrum"
R stöttar och svara på alla mina ångestladdade mail under ett par veckor. Senare bjuder hon med mig till en träff med flera Victorior. Vilka tjejer! Där sitter ett helt gäng unga fräscha snygga tjejer som ALLA tagit sig ut på andra sidan. De ägnar hela träffen åt att peppa och stötta mig. De vet precis hur jag mår och sätter ord på min ångest. Dessa tjejer har sedan dess skickat massor med stöttande sms, mail och bjudit mig på fika när livet varit som allra tyngst. Jag är så otroligt tacksam för detta.
Att vi är så många är så ledsamt men utan deras stöd hade jag nog blivit tokig.