Familjen Annorlunda.

För de här personerna skulle jag kunna ta ner månen :-)
För dem måste jag finnas.
Jag skäms nästan för att säga det men någon gång i mitten på februari kändes det längst inne i mig som att jag inte ville leva längre. Jag hade landat på botten, totalt mörker. Kände ingen livslust alls. Jag knaprade Sobril tills jag blev helt avtrubbad. Cancerjävulen hade mig i sitt grepp.
Dessa tre personer lyckades dock dra loss mig. En klapp på kinden. En kram. Ett värmande ord. Alla tårar för min skull. "Mamma du MÅSTE bli frisk"
Jag är så sjukt stolt över mina ungar och hur fantastiska de varit under dessa månader. De tar ett mycket större ansvar både för varandra och för vårt gemensamma liv. När jag legat i sängen och mått dåligt så har de lagat mat, damsugit, skött sina läxor och träningar.
Ricke har haft mer än fullt upp under ett par månader. Jobba heltid och dessutom ta hand om allt familjeliv helt själv när man inte har vanan inne är inte helt enkelt :-) Gympakläder, nycklar och busskort har glömts ett par gånger av virriga barn och pappan. Men han har gjort det bra Ricke. Det finns ingenstans jag känner mig så trygg som med dessa "blådårar".
Vem vore jag utan er?